Just kommit hem från bion, slutet av filmen var pengarna värt kan man väl säga.
Daniel Radcliffe som spelar huvudrollen (Harry Potter) har vuxit upp och har blivit man passa inte längre som den 17 åriga herry potter som han utger sig att vara i filmen. Även Ron Weasley´s aktör Rupert Grint såg alldeles för gammal ut. Men man kan inte bara byta skådespelare efter 6-7 års filmande. Det skulle ju förstöra hela filmen.
Har läst boken (Harry Potter och dödsrelikerna) men kommer inte ihåg precis allting lade jag märke till under filmens gång. Som fru baggot... eller vad hon nu hette som de träffade vid Harry Potters gamla hem, egentligen var Voldemorts orm (Nagini). Mins jag ingenting av. Men att den söta Dobby dör mins jag tyvärr! Det var det sorjligaste i hela boken. Och de just den delen ganska bra i filmen men den kunde ha varit mer dramatisk så som i fjärde filmen (Harry potter och den flammande bägaren) där Cederik dör. Dobby fick iaf en liten begravning som var gulligt tyckte jag.
Lucius Malfoy var lika stilig som vanligt, riktigt ståtlig karl! Dock såg han lite sliten ut och hade skäggstub. Hehe det kanske var meningen också ;) Början var dryg och riktigt tråkig men slutet var bra. Den sista scenen i filmen kunde de ha gjort lite mer spännande, en del filmer fastar man vid och vill se nästa film direkt men så var det inte med denna filmen.. tyvärr.
Haha nu har det äntligen skett! Har haft världens OCH DÅ MENAR JAG världens FULASTE cykel som jag har velat bli av med och det tog hel TVÅ MÅNADER tills den blev stulen!!! HAHA den har inte varit låst sen s jag fick den och så här lång tid tog det. Ojoj dåliga ni är da =P
Mycket prat om Kevin på sistone. Så jag googlade upp det och när jag satt och läste det här hemska som hände för 12 år sedan så blir jag lite ledsen. Men vem blir inte det!? Som ni kommer att läsa här under tog det 11 för hans far att komma över det. Skulle det varit mig så skulle jag nog aldrig ha kommit över det. Skulle antagligen låst in mig i ett rum och stannat där... Tänker alltid "kan det inte hända något i denna j*vla stan snart" det händer saker det gör det men dessvärre bara dåliga saker. Denna stan är full av knarkare, alkisar och massa dåligt folk. Inte konstigt det som hände Kevin hände!!!
Det är inte så ofattbart att det hände en sådan grej här, mot en sådan liten pojke men ändå känns det som om det är bara ett skämt eller bara en tragisk händelse, jag viset inte ens om detta förren tre år sedan så för mig är det ofattbart... Och så hemskt att tänka på.
11 år efter att 4-årige Kevin dödades kan hans pappa börja leva igen
Det har gått elva år sedan fyraårige Kevin dödades av två andra barn i Arvika.
Hans pappa Patrik vet fortfarande inte vilka som gjorde det och han är inte säker på att han någonsin kommer att vilja veta. På ett sätt vill jag det och samtidigt vill jag det inte. Och vad skulle det tjäna till? Tiden läker inte alla sår. Man måste jobba själv också. Patrik håller fortfarande, elva år efter att han förlorade sin son, på att lära sig att leva med den värsta sorgen av dem alla.
Söndagen den 16 augusti 1998 lekte fyraårige Kevin med två andra barn, en femåring och en sjuåring. Två helt vanliga barn. De hade klättrat i träd tillsammans, hoppat längdhopp och sedan hade det blivit bråk. Sjuåringen hade gett sig på Kevin. Efter ett tag slutade de att bråka och beslutade sig för att leka fiskeleken. De tog en gren från ett träd och gick ner till Kyrkviken och låtsades fiska. Men bråket startade igen. Det handlade om vem som skulle bestämma. Men den här gången slutade de inte bråka. Inte förrän de två små pojkarna hade misshandlat Kevin till döds. Han hittades senare på kvällen i vattnet av sin morfar.
Patrik kommer aldrig någonsin att glömma den där dagen för elva år sedan.
Min bror Tomas ringde och berättade att det hade hänt något med Kevin. Sen ringde polisen och ville att jag skulle komma till sjukhuset. Min bror Tomas följde med mig och körde. När jag kom dit var Kevins mamma redan där. Efter en stund kom läkaren och berättade att de tyvärr inte kunnat rädda honom. Då hade jag ingen aning om vad som hade hänt.
Först fick Kevins mamma och hennes sällskap gå in för att säga adjö till Kevin. Därefter var det Patriks tur. Men hans stöd, brodern Tomas, stoppades av vakter utanför och Patrik fick gå in ensam.
Jag blir förbannad än i dag när jag tänker på det. Det måste väl ändå vara upp till mig att bestämma vilket stöd jag vill ha med mig. Synen som mötte honom när han kom in till Kevin har också etsat sig fast för evigt. Det var fruktansvärt. Kevin låg där så liten på britsen, alldeles livlös.
Det var då, i samma stund, som vanmakten grep tag i honom.
Stängde in sig med sorgen
Sent på kvällen den dagen slöt Kevins pappa in sig i sig själv. Han grät och grät och när tårarna tog slut lät han tonerna i den egenkomponerade musiken gråta i stället. Jag tänkte att tiden kommer att göra det outhärdliga uthärdligt, säger han. Men så blev det inte. I stället isolerade han sig bara mer och mer och blev folkskygg. Han fastnade i sig själv och i sorgen och satt fast i tio år. Han var tveksam till att ställa upp på den här intervjun. Men de senaste åren har det hänt så mycket som är nytt i hans liv. Sättet att tänka till exempel. Att våga släppa in livet, känna, trots att vissa saker gör ont.
Han har haft en relation till en varm och förstående kvinna och han har blivit redo att möta livet igen. Patrik bor fortfarande kvar i staden som för alltid kommer att vara förknippad med Kevins död. Det är i Arvika som Kevin ligger begravd. Patrik besöker graven ibland. Trots att det gör så ont. Jag tänker ofta på Kevin och hur han skulle ha varit om han fått leva. Om han skulle ha blivit musikintresserad som jag, till exempel.
Patrik tystnar och hans ansikte får ett sorgset drag över sig.
Ögonen söker sig till ett fotografi av Kevin som står på fläkten. Det är taget ett par månader innan han rycktes bort ur Patriks liv. Jag älskar den där bilden. Han har precis ätit ostbågar med sin syster och är kladdig i hela ansiktet, säger han och ler. Patrik vet än i dag inte vilka barn som dödade Kevin. Inte mer än att de var fem och sju år gamla då det hände. Men jag kan inte förstå inte hur det kunde ske. Hur en lek bara kan spåra ur så katastrofalt som den gjorde, säger han. Just att det var barn som begick det fruktansvärda brottet gör allt så mycket svårare. Det är klart att jag känner ilska mot dem, de dödade ju mitt barn, men vad ska jag säga, de var ju också barn …
När Kevin dödades var han hos sin mamma i Dottevik i Arvika. Hon och Patrik var separerade. Kevin dödades med en pinne som trycktes mot hans hals och kvävde honom. Det som Patrik har svårt att förstå är det som hände efteråt. Att barnen skulle ha släpat honom 30 meter ner till vattnet. Varför då, undrar man. För att det skulle se ut som om Kevin drunknat? Jag tror inte att barn i den åldern är så logiska. Men enligt polisen var det så det gick till?…
I ett vakuum
Hela det första halvåret efter dödsfallet befann sig Patrik i ett vakuum. Inte ens musiken som funnits med som en röd tråd genom hans liv brydde han sig om. Tonerna dog. Min bror Tomas var min räddning. Utan honom hade jag inte överlevt, säger Patrik. När tårarna var slut var ändå vanmakten och frustrationen tvungna att få utlopp på något sätt. Till slut hittade han tonerna igen, så att de fick gråta åt honom. Jag förlorar tid och rum och försätts i ett deprimerat tillstånd, när jag spelar. Det är så smärtsamt, på gränsen till olidligt, men samtidigt så ofantligt skönt. Befriande på något sätt. Så har musiken alltid varit för Patrik. Hans intresse för musik började när han var sju år och hans föräldrar låg i skilsmässa.
Det var mycket bråk hemma och då upptäckte jag tramporgeln som stod i vardagsrummet. Jag satte mig där, i mitt trygga hörn, och förlorade mig i min egen värld och hittade melodier.
Ingen fotbollskille
När Patrik sedan började skolan och föredrog att spela piano i klassrummet framför att spela fotboll med de andra pojkarna, då började utanförskapet för att sedan vara hela grundskolan. Jag har alltid varit annorlunda. Det var först i gymnasiet som jag blev accepterad och slapp den psykiska mobbingen. Men musiken har följt honom. Sedan Kevins bortgång har han skapat tusentals melodier. Han har tappat räkningen, men allt finns inspelat och dokumenterat.
Musiken är åt det meditativa hållet. Vacker, skör och en gnutta sakral. Den fungerar utmärkt i samband med healing. Jag har ingen aning vad den skulle fungera till. Jag skriver bara utifrån mig själv. Men folk som lyssnar säger att de mår bra av den. Att musiken träffar rätt i hjärtat. Det är roligt att de säger så, eftersom jag faktiskt hämtat musiken från djupet av mitt hjärta.
För ett tag sedan träffade Patrik en kvinna som han vågade inleda ett förhållande med. Hon öppnade en annan kanal som hjälpte Patrik att komma ur sitt introverta liv. Hon var väldigt förstående och accepterade mig som jag är. När det blir för mycket för mig måste jag sätta mig ner i mitt trygga hörn och komponera. Det är förutsättningen för att jag ska orka leva, faktiskt ett sätt för mig att andas. Man kan säga att hon visade vägen för mig – men det höll inte. Jag är inte helt enkel att leva med och inte har jag blivit enklare efter det här med Kevin.
Fortfarande är musiken med honom. Patriks önskan med sin musik är att få andra att må bra. Det är klart att jag har en dröm om att också kunna leva på den, men jag är inte så affärsmässig som man kanske måste vara för att kunna göra det, säger han och skrattar.
För det gör han nu för tiden, skrattar alltså. Just nu arbetstränar han som vaktmästare och han trivs ganska bra med att skotta snö och kratta gräsmattor. Nu ligger resten av hans liv öppet som en oskriven bok. Bokstavligt. För just nu håller han på att skriva historien om sitt liv och i den ingår även historien om vad som hände med Kevin. Det känns som att jag vågar leva igen. Det är ju det Kevin skulle ha velat, att jag ska leva mitt liv fullt ut. Inte att jag ska vara ledsen.
Kom inte med någon dum kommentar som att annorexior är inte tjocka. Läs inlägget först va!!!
Vet inte hur många gånger jag ser på fb alla dessa smala människorna skriva att de ska käka skräpmat, dricka m.m. Liksom varför äta sådan skit när man är smal? De blir ju bara fetare och fetare liksom. Själv är jag mulig och vågar inte skriva något sådant öppet för. Tänker inte skriva att jag tänker äta fet mat och bli fetare. Istället skriver jag att jag ska träna (OM JAG SKALL TRÄNA DVS FATTAR NI VÄL)!
Ser en vis person skriva på fb att hon ska äta pizza, mellan mål och massa godis m.m, jag blir illamående. Hon var smal när jag träffa henne och nu börjar hon fan bli tjock. Hennes rav är ju vidrigt stor till skillnad när jag träffa henne. Hon har väl 80a i bh storlek och nu när människan äter upp sig och blir rund så ser hennes bröst mer ut som något man kan misstolka till muskler och de syns ju knappt för att magen och "de brösten" är typ lika utstående så det blir konstig helt enkelt.
Man måste tänka på figuren, därför jag tränade, för att bli smalare och se bra ut för min pojkvän. Nu snart skall jag förnya mitt gymkort och då fan ska det bli träning! Bara min lilla fosing kunde bli bättre.
Inget att egentligen bli irriterad över men lite fräckt tycker jag att det är. Hade en gång i tiden en bästa vän vars namn var Anna.. Träffade på henne snabbt en gång efter att va slutat 9;an och hon verkade inte vilja prata med mig. Som om man är upptagen när man sitter på en parkbänk liksom. Inte för att jag bryde mig, är man otrevlig på ett sådant sätt och inte ens frågar hur det är och vad jag gör om dagarna så behöver inte jag själv vara vänlig tillbaka.
Men sak samma, har lagt till denna människan ett x-antal gånger nu på fb men hon nekar min vänförfrågan varje gång. Bara undrar har man gjort något fel? Nej knappast vi har bara gått i samma klass och pratade på rasterna. Inga duma ord jämt med varandra ingenting alls. Men vad jag har hört är denna människan inte så snäll och rar som hon var förr i tiden så ska inte ta åt mig.
Att vara vän på fb betraktar jag mer som en bekantskap, man vet på ett ungefär vem det är men umgås inte på fritiden.
Måste bara fråga men är det fel att vara hemma en lördagskväll som denna och ha en mysig hemma kväll med sin pojkvän?
Måste man gå ut på helgerna och supa sig full som bara fan, gå på bio eller ut och äta romantisk middag på helgerna nu eller vad handlar allt om. Som jag nämnt tidigare så LEVER JAG PÅ SOC, mellan 3500-3100 kronor i månaden och för dom som inte har en aning om hur mycket mat och hygienartiklar räcker inte de pengarna till. Man kan leva hur snålt som helst på de pengarna men det räcker inte till för två... Alkohol kostar allt mellan 200 till 500 hundralappen under en kväll och det gånger 4 helger blir cirka1600-2000 kronor och hur mycket har man kvar då till mat under en månad?
Det finns folk som lever på soc och är ute och dricker eller något annat kuligt varje helg men hur ser deras liv ut? De kanske har hjälp av föräldrar med tex mat eller så är de värsta alkisarna och skiter i hygienen och maten och super upp pengarna. Inte vet jag men inget av de sysslar jag med!
Hellre stannar jag hemma och myser med ett glas COLA och något litet tilltug om man kan säga så.
De flesta känner ju till sångaren Michael Jacksons musik som förra året slog igenom ännu en gång när pop kungen avled under mystiska omständigheter. Men visste ni att Michael var med i några av hans vänners musikvideos som bland annat Eddi Murphys musik video? Den är superduper bra så tycker att ni ska lyssna på den och de andra videoerna som jag lägger ut i detta inlägget.
Satt just på bdb och tittade in lite fjoliga saker.
När man just blivit ihop med någon kille eller tjej så skriver de flesta "kommer vara vi för alltid" som status eller annat, I HELVETE HELLER! Hur fan vet ni att det kommer vara ni två för alltid? Va?! Ni har känt varandra i en vecka, en månad eller ett år? Hmm...
Första veckan för mig och Pontus var ganska overkligt faktiskt, hade kommit ur ett förhållande med en kille som jag än i dag absolut inte vill prata om. Så att få chansen till ett bra förhållande var underbart. Så spännande och mystiskt, vi hade knappt pratat med varandra innan än ett hej då och då i skolan. Så vi hade mycket att prata om, hade en hel del faktiskt. Vi kom från två helt annorlunda världar han och jag. Han kom från en "lycklig stor familj" och jag från en ganska så splittrad familj. Blev ett ganska ytligt prat den veckan. Skrapade på ytan för att få reda på små saker som vad man gör på fritiden? Någon slags hobby som du sysslar med kanske? Hur ser din familj ut? Vilken skola har du gått på? När fyller du år? Gillar du att vara ute eller sitta inne och ha mys kväll? Sådant som kan utvecklas och ge resultat om hur mycket gemensamt man har med sin nya partner.
Första månaden gick så fort, fick träffa hans familj... och han fick träffa min. Dessvärre var inte det någon succé kanske men det gjorde att vårt band till varandra blev starkare. Iaf under den första månaden ingick något som kallas sex som är en ganska stor grej i ett förhållande (tycker jag personligen). Det handlar allt om tillit, ska man våga öppna upp sig på ett så personligt sätt till någon man helt random blivit ihop med? Ska man bara lägga sig ner på rygg och dela med sig av det man kan? Känns det rätt att göra så? Ja varför inte?! Sex är en sak som båda två måste vilja om det ska vara rätt. Vill man så är det bara att göra det, har alltid sagt att det är bara att hoppa i säng och inte bry sig om morgondagen MEN gud så fel jag hade. Hade jag väntat då när jag var 13 så hade kanske första gången varit underbar men... Själv anser jag att man förlorar sin oskuld med varje ny människa man har sex med. Liksom det är första gången med en ny person, det anser jag är en big deal! Därför jag inte sörjer när min oskuld försvann första gången.. Under den första månaden lär man känna människan lite mer privat och börjar se sidor av människan man inte gjort förut.
Det första året är nu avklarat och det är nu först man kan börja tvivla, under det första året vill man vara med sin partner dygnet runt och man hittar på mycket roliga saker (i eller utanför sovrummets fyra väggar) och det kan bli lätt att man inte tycker att det är så värst kul längre. Det brukar oftast vara här som de flesta "seriösa" förhållandena tar slut.
Ju tidigare ett förhållande tar slut, destå mindre ont gör det.
Jag och min älskling har nu varit Vi i snart 3 år fast vi har haft två avbrott och jag skäms så fruktansvärt för det. Första gången var det jag och andra var det nog bådas fel men inget som ska diskutera här. Kan inte säkert säga att det är vi föralltid men drömma kan man göra och det SKA jag göra! På något sätt hör vi ihop, finns inte en ända människa som sagt att vi inte passar bra ihop.
Efter alla "prövningar" så står i fortfarande tillsammans och har varsin ring på att vi vill ha en framtid tillsammans! Tre år är ingenting av den tid vi människor kan leva på jorden, kan hända mycket på de 50 åren som komma skall. Men att drömma är INGET FEL!
Paulina delar med sig av sina åsikter och sitt liv
En gammal väninna till mig skall ha skrivit en självbiograf om sitt liv och vad som ha hänt i hennes liv de senaste åren. Blir så svartsjuk, det har alltid varit min idé att skriva en bok om vad jag varit med om, vad jag har känt och sett under min gång här på jorden. Men Karin hann före mig. Glad för hennes skull. Slänger in en liten recension som någon Anna Andersson Vass skall ha skrivit om boken.
«Karin Angleborg har samlat ett urval självbiografiska dikter och sammanfogat dem till en berättelse om ett liv. Ett tonårsliv fyllt av frågor. En kamp mot självförakt, destruktivitet, oförståelse och självplågeri. Ett sätt att göra upp med sitt inre; att se slutet på det gamla, mörka, ta vara på det fina, vackra och börja om med ljus i både blicken och tanken.» «I mitt eget hörn av det runda rum som kallas Verklighet är från början ett projektarbete i gymnasieskolan som har blivit en utgiven bok. Den ger en färgstark bild av en tjej som växer upp med ett självdestruktivt beteende och ett psykiskt utanförskap, vilket långt senare leder till diagnosen Asbergers Syndrom. Detta är något hon vägrar att acceptera och kampen mot omgivningens behandling av henne under många år utkämpas med hjälp av det skrivna ordet, för att hon tillslut ska kunna acceptera sig själv. Hon vinner diagnosstriden och får den borttagen under hösten 2009, och kan nu både leva ett normalt liv och vara frisk.» Anna Andersson Vass
Har inte läst boken och har inte någon större lust att läsa om hur det är att leva med Asbergers Syndrom för att allvarligt talat så bryr jag mig inte om psykiska sjukdomar. Men skulle jag se den i affären så lär jag inte tveka att köpa den, stötar mina kompisar om man säger så. Iaf till det jag vill komma till är den att jag alltid haft drömmen om att skriva en bok och få den publicerad men jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om. Kunde jag rita hade jag gjort en liten barn bok för barn mellan 3-8 cirka. Jag vet att det finns andra folk som kan rita men när man skapar en fantasifigur så vet man hur den är inne i huvudet och jag har ju vissa svårigheter att förklara saker för folk så en barn bok med bilder som någon annan har målat skulle inte fungera för mig.
En självbiografi skulle jag aldrig kunna klara för jag skulle aldrig vilja berätta för mycket om mig själv, vissa lever med flera olika personligheter och jag skulle aldrig vilja visa den sidan av mig som jag kallar "Paulina". Och jag skulle antagligen aldrig bli förlåten av de jag skulle nämna i boken. Vill inte berätta om mitt ledsamma liv och förklara varför vissa folk gjorde si och så mot mig. Det skulle jag aldrig kunna göra. Ungdoms böcker finns det tusentals av och ännu en skulle väl inte vara så himla kul, anser att man måste ha erfarenhet om man skulle skriva om tex mobbning, slagsmål, missbruk eller popularitet och inget av det har jag varit med om, så ni kanske förstår mitt dilemma.
Hade en häftig disskusion om homosexualitet. Känner ett antal människor som kallar sig för bisexuella (Hela Arvika säger sig vara det men tror inte ett piss på det) och känner ett få tal homosexuella typer också. En av mina bästa vänner är lesbisk och det har jag alltid kunnat accepterat, men skulle dagen då hon skulle stöta på mig skulle jag inte kunna fortsätta kunna fortsätta vara kompis med henne. Hade också en manlig "bög" kompis för ett par år sedan och det var den goaste vännen jag har haft fast vi inte stod så nära. Saknar honom.
Iaf så pratade jag och mina vänner om hur de skulle hantera om deras barn skulle vara homosexuellt lagd. Min älskade pojkvän skulle kunna acceptera att hans dotter skulle kunna ha ett förhållande med en annan tjej eller att hans son hade ett förhållande med en annan kille så skulle han kunna acceptera det fast han är helt klart fast besluten om att om han fick en son så skulle den inte bli "bög".
Min vän "kalle" kan vi kalla honom, skulle kunna acceptera vilken läggning hans barn skulle få för han skulle förstå för han själv är bisexuellt lagd.
Själv anser jag att om jag får en son och den skulle vilja ha en pojkvän skulle jag kunna förstå det för jag är ju själv intresserad av det motsatta könet. Men jag skulle ALDRIG kunna acceptera att min dotter skulle bli "leb"! Bara leka med tanken så kan jag inte äns tänka mig hur förbannat äckligt det skulle se sitt eget kött och blod ligga mellan en annans kvinnas ben och slicka fi**a, blir fan illa mående!!!
Är så trött på´t, säger alltid att det går inte och lita på någon i Arvika och allas reaktion är alltid "Nej verkligen inte!" Jag brukar oftast tänka på att personen man säger det till ändrar ansikts utryck och man kan se det på dem att de kommer säga något korkat som "mig kan du alltid lita på, jag säger inget" (och nästa dag pratas det hej vilt om det på stan. Beroende på om det är en jätte stor sak eller ej.) Liksom det går inte och lita på någon, det beror inte på vilken stad man bor i, vilka sortes människor man umgås med, det bara blir att det "råkar" slipra ut. Till och med de där puttinuttiga äcklena som tror att de är små änglar som aldrig talar illa om någon och som är så "duktiga" på allt, går inte att lita på.
Den människor som jag umgås med har en ganska unik stil. Man öppnar upp sig och berättar allt från himmel och gjord och det otroliga är att de håller det tyst! Ända fram tills dagen kommer och man blir osams med dem och då får man höra bara någon dag efteråt allt man har berättat för sin "vän" tidigare.
Har slutat med dessa påhoppen som jag tidigare kände var en triumf. Att skriva namn på den man bråkar med på någon internet sida är inte min stil. Det är ingen ide att skriva öppet där alla kan se hur hemsk någon, ge ledtrådar så folk kan förstå vem det är man syftar på.
Var på ungdomsmottagningen, alltid bra att undersöka sig lite då och då. Diskuterade olika preventivmedel ock kom fram till att P-plåster passar nog mig bäst. Väldigt lät att använda men dyrt. 1200 kronor för 36 plåster liksom =/ Men de verkar ju funka. Vågar inte göra upp någon jävla stav i amen eller käka dussin av p-piller och hålla på och glöma dem jämt. Ska bli kul att testa men nu är det bara att vänta tills lingonveckan börjar ^^
Alla i hela Arvika är ju fan pöntade i huvet! "jag såg de på facebook, har inte sett henne på hela veckan" HAHA är ni idioter? Och du din dumma flicka trodde du att du kunde nu eller? Ska se till att om den dagen kommer (lär aldrig göra det) så har du ändå ingen chans.
Ska ta och prata med en person till måndagen, sista gången jag ska bli ledsen! Men det är en helt annan sak.
HERRE GUD ARVIKA, TRODDE NI VERKLIGEN PÅ ATT DET VAR SLUT??? NI ÄR FAN ROCKLIT!!!
STJÄRNSUND/STOCKHOLM. Engla, 10, köpte en glassbåt i kiosken.
Sedan ringde hon sin mamma och sa att hon var på väg hem.
Några hundra meter från sitt hem försvann hon spårlöst.
Här är Englas väg hem.
Lördag 11.15
Englas mamma släpper av henne vid fotbollsplanen. Grusplanen ligger strax intill vägen som går rakt genom Stjärnsund. Där spelar Engla fotboll och leker i flera timmar.
13.30. Engla stannar till vid Jan-Ivars kiosk för att köpa glass och leta efter sin tandställning som hon tappat där dagen innan. Hon hittar tandställningen och köper sig en glassbåt.
14.00. Engla pratar med sin mamma på mobiltelefonen. Hon är kvar vid kiosken och de bestämmer att hon ska börja cykla hem.
14.10. Engla pratar återigen med sin mamma på mobilen.
Cirka 14.10. Här möter Engla ett sällskap. En i gruppen har en ny kamera som han vill prova. Mannen knäpper massor av bilder på omgivningen och av en slump tar han en bild av flickan bara minuter innan hon försvinner.
14.20. Mamman ringer Engla igen. Då är flickan vid Rönäs udde, ett stugområde cirka tio minuter med cykel från Englas hem.
14.30. Ett vittne ser Engla svänga upp på den smala skogsväg som leder till familjens hus.
14.45. Englas mamma börjar bli orolig när dottern ännu inte kommit hem och inte svarar på mobiltelefonen. Mamman ger sig ut för att leta efter flickan.
16.25. Englas mamma hittar dotterns cykel, bara några hundra meter från huset. Den ligger slängd några meter från vägen, enligt uppgift helt utan skador. Mamman blir orolig och letar runt platsen där cykeln ligger.
16.34. Englas mamma larmar polisen. Polisen drar omedelbart igång en stor sökoperation. Bybor, frivilliga och polis söker i skogen.
Söndag
Under dagen har 200 personer deltagit, frivilliga orienterare, hemvärnet, ortsbor och poliser. Sökandet koncentreras till området söder om platsen där cykeln hittades.
Mobiltelefonen. Englas mobiltelefon var påslagen och har registrerats av en mobilmast. Men området där mobilen kan finnas är stort. Polisen sökte i går med specialtränade hundar. I går kväll försvann signalen från mobilen.
Hjulspår. Polisen undersökte under dagen sladdspår som fanns på platsen där cykeln hittades. Men i går visste polisen inte om spåren har något med försvinnandet att göra.
Söndag kväll och natt. Sökandet trappas ner efter 22-tiden. Ett begränsat antal poliser kommer att patrullera utmed vägarna. Tidigt på måndagsmorgonen drar sökandet i gång igen.
Engla hittad död - 42-åring erkänner
Anders Eklund, 42, som suttit häktad misstänkt för människorov på Engla, 10, har erkänt. Englas döda kropp har hittats på en plats i Gästrikland där han gömt den. Han har även erkänt mordet på Pernilla Hellgren, 31, som dödades i Falun år 2000.
Anders Eklund kunde gripas efter att hans bil fotograferats i närheten av den plats i Stjärnsund där Engla, 10, försvann förra lördagen. Han har hela tiden nekat till brott. Under söndagen fick polisen en DNA-analys som kunde knyta honom till mordet på Pernilla Hellgren i juni år 2000.
"Anhöriga underrättade"
När Anders Eklund fick se den erkände han Pernilla-mordet, och strax därefter berättade han även att han hade dödat Engla och gömt henne på en plats i Gästrikland. Polisen såg sedan till att han förde dem till den plats där Engla gömts. Hon hittades sent på söndagseftermiddagen. Anhöriga underrättades, och vid klockan 19.30 gick polisen ut med ett pressmeddelande. – Det är en lättnad, men samtidigt oerhört tragiskt för Englas och Pernillas familjer, säger spaningsledaren Mats Nygårds till Expressen.se. Petters vill inte kommentera hur Engla hamnat på platsen eller hur Anders Eklund gömde kroppen.
"En vecka med förhör"
Det finns heller inga uppgifter på vad som som hände i samband med att Engla bragtes om livet. – Vi har inga detaljer klara, vi tyckte att det var viktigast att hitta kroppen efter flickan, säger polisens presstalesman Sven-Åke Petters. Detta ska klargöras under veckan då förhören fortsätter i Falun. – Nu följer en hel vecka med förhör. Polisens kriminaltekniker kommer nu att undersöka fyndplatsen. Sedan kommer rättsläkare att genomföra en rättsmedicinsk undersökning av kroppen. Detta för att fastställa dödsorsaken.
Nya polisrutiner efter mordkritik Stockholm. Hård kritik riktas mot hur polisen skötte utredningen av mordet på Pernilla Hellgren i Falun i juni 2000.
Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten har granskar utredningen.
– Vi är mycket kritiska mot Dalapolisen för det sätt som mordet på Pernilla Hellgren har utretts på, och det är en kritik som gäller både högt och lågt, sade professor Leif G W Persson vid Rikspolisstyrelsen vid en presskonferens i dag.
Han säger också att bristerna i utredningen på inget sätt är unika för mindre polismyndigheter som saknar erfarenhet av att utreda brott av den här typen.
– Men beklagligtvis får den här utredningen mycket tragiska konsekvenser eftersom samma gärningsman sedan mördade en liten flicka, säger Persson.
Han säger att polisen i Dalarna varken varit lat eller ointresserad av att lösa mordet på Pernilla Hellgren. Problemet ligger i bristande professionalism.
– Man vet helt enkelt inte hur man gör, säger Persson.
Granskningen fastslår också att bristerna i utredningen av mordet "på intet vis" är unika för polisen i Dalarna. Liknande iakttagelser har gjorts på flera håll i landet och bekräftats i intervjuer med personal vid riksmordskommissionen.
För att åtgärda bristerna föreslår granskningen att alla polismyndigheter ska tvingas uppfylla bemanningskraven vid spaningsmord samt inleda samverkan med närliggande myndigheter vi behov. Det ska också finnas en beredskaps- och handlingsplan för sådana brott, förstärkning behövs vid riksmordskommissionen och en ny granskningsfunktion med ett revisorssystem bör införas vid utredningar av spaningsmord.
Granskningen föreslår också att en nationell kriminalpolisutbildning för våldsbrottsutredare inrättas samt att datastödet vid utredningarna förstärks. Dessutom bör riksmordkommissionen utökas från dagens åtta medarbetare till 13, inklusive ledningen.
Rikspolischefen Bengt Svenson säger att alla de förbättringsförslag som granskningen lägger fram definitivt kommer att genomföras.
– Och det är inte någonting som ska dröja, utan det här är på gång, säger Svenson till TT.
Redan sex månader efter mordet fanns Anders Eklund med i utredningsmaterialet efter en inre spaning som genomförts av personal från riksmordkommissionen. Eklund var också en av de tio mest intressanta männen på den lista som kommissionen tagit fram. Men när kommissionen i mars 2001 lämnar Falun följs tipsen om Eklund inte upp.
"Gärningsmannen glöms helt enkelt bort", skriver Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten i ett pressmeddelande om granskningen.
Efter att ha topsat efter DNA på nära 800 personer hade polisen ändå inte hittat gärningsmannen. I november 2006 får den åter in tips om Eklund, men detta ligger obearbetat 16 månader senare när tio-åriga Engla Juncosa Höglund mördas i april 2008.
Dalapolisen lade ned mycket arbete på att lösa mordet på Pernilla Hellgren som hittades död utanför Falun i juni 2000. Men det var först när 10-åriga Engla Höglunds mördare Anders Eklund våren 2008 även erkände mordet på Pernilla Hellgren som det kunde klaras upp.
Eklund dömdes senare till livstids fängelse, efter att ha erkänt de två morden.
Hittade något väldigt intressant i Amirs blogg idag, hen tjej vid namn ber Amir att han ska skänka några slantar så att hon kan få den hjälp hon behöver. Tänkte ta kontakt med denna tjejen hade jag tänkt och funderar på att skänka någon slant jag med men hur mycket det vet jag inte.
Denna tjejen ska vara hjärndöd och då brukar man inte klara sig men inte vet jag, är ju inte läkare liksom. Amir verkar inte bry sig ett skit men vad kan man begära av en kille med alldeles för mycket rampljus på sig? Men iaf så tittade jag in på flickans moster eller vad det nu var adressen är http://millesmamma.blogg.se/ och jag tycker verkligen att ni ska titta in och läsa. Gå in på Kampen för livet - Om Caroline kategorin och läs vidare om henne och hur olyckan gick till och hur hon kämpar för att komma tillbaka till verkligheten igen!
Den sista bilden tycker jag är för sött, hon hedrar verkligen Caroline och jag hoppas verkligen att hon klarar sig! Håll tummarna med mig nu.
Kissie har slagit till igen, hon redigerar sina bilder fortfarande men behövs verkligen inte tycker jag. Hon är fins som hon är men sen kan man diskutera om det stämmer... Tyckte i början att hon passa i brunt men tar tillbaka det nu och säger att det ser för djävligt ut allvarligt talat! Urch hon ser så skabbig ut, hennes hud är nästan lika brun som håret och ser helt onaturligt ut. Försökte titta igenom alla bilderna på henne som hon lagt ut de senaste och kan inte direkt hitta någon som inte blivit redigerat.
Att redigera bilder är ok till en vis gräns. Ta bort mörka ringar under ögonen, göra det mer ljust eller mörkt själva bilden men att redigera sig smal eller att brösten ska se störe ut är väl att ta i?!
Stora bröst gillar vi! MEN är det inte något konstigt som försegår under armhållan måntro?
19 år gammal snart och ska allt se ut så här....? 19 år gammal och är det inte dags att växa upp?
JoJo frågar mig konstant "varför umgås du med barn?" varje gång svarar jag helt absurda saker som inte har någon betydelse alls. Hon har rätt med att jag bör vara med folk i min egen ålder och det är något jag önskar mer än något. Vill kunna prata med folk som förstår, som kan se saker och ting mer än från ett perspektiv, vill ha någon som man kan gå på puben med och någon som man kan prata med. "Barn" som JoJo kallar det kan vara bra vänner, vuxna i sättet och man kan prata med dem men ibland behöver man få vara med någon som man kan se upp till och inte ner till. Menar inget illa för någon av mina vänner nu, så börja inte bråka.
Jag är snart 19 men beter mig som en liten fjortonårig tjej som bara bråkar, tjafsar imot och bara skämer ut sig både i verkliga livet och här inne på nätet. Jag vill växa upp och kunna vara en bra förebild för de "barn" kompisarna jag har. Jag vill kunna hjälpa och kunna få dem att förstå att visa saker kan man inte göra.... Är det något fel med att få växa upp? Är det fel att lämna allt en stund och få göra något som är rätt? Kan jag lämna allt och få göra det som ska vara naturligt? Efter allt som hänt de senaste månaderna så vill man inget annat än att bli kompis me de "vuxna" kompisarna man hade och få en chans att växa upp en liten bit till. För mycket att begära förstår jag.
Ser inte hennes bröst väldigt underligt ut?