torsdag 9 september 2010

Mordet på Kevin Hjalmarsson i Arvika 19 augusti 1998

Mycket prat om Kevin på sistone. Så jag googlade upp det och när jag satt och läste det här hemska som hände för 12 år sedan så blir jag lite ledsen. Men vem blir inte det!? Som ni kommer att läsa här under tog det 11 för hans far att komma över det. Skulle det varit mig så skulle jag nog aldrig ha kommit över det. Skulle antagligen låst in mig i ett rum och stannat där... Tänker alltid "kan det inte hända något i denna j*vla stan snart" det händer saker det gör det men dessvärre bara dåliga saker. Denna stan är full av knarkare, alkisar och massa dåligt folk. Inte konstigt det som hände Kevin hände!!!

Det är inte så ofattbart att det hände en sådan grej här, mot en sådan liten pojke men ändå känns det som om det är bara ett skämt eller bara en tragisk händelse, jag viset inte ens om detta förren tre år sedan så för mig är det ofattbart... Och så hemskt att tänka på.

11 år efter att 4-årige Kevin dödades kan hans pappa börja leva igen
Det har gått elva år sedan fyraårige Kevin dödades av två andra barn i Arvika.


Hans pappa Patrik vet fortfarande inte vilka som gjorde det och han är inte säker på att han någonsin kommer att vilja veta.
På ett sätt vill jag det och samtidigt vill jag det inte. Och vad skulle det tjäna till?
Tiden läker inte alla sår. Man måste jobba själv också. Patrik håller fortfarande, elva år efter att han förlorade sin son, på att lära sig att leva med den värsta sorgen av dem alla.

Söndagen den 16 augusti 1998 lekte fyraårige Kevin med två andra barn, en femåring och en sjuåring. Två helt vanliga barn. De hade klättrat i träd tillsammans, hoppat längdhopp och sedan hade det blivit bråk. Sjuåringen hade gett sig på Kevin. Efter ett tag slutade de att bråka och beslutade sig för att leka fiskeleken. De tog en gren från ett träd och gick ner till Kyrkviken och låtsades fiska. Men bråket startade igen. Det handlade om vem som skulle bestämma. Men den här gången slutade de inte bråka. Inte förrän de två små pojkarna hade misshandlat Kevin till döds. Han hittades senare på kvällen i vattnet av sin morfar.

Patrik kommer aldrig någonsin att glömma den där dagen för elva år sedan.

Min bror Tomas ringde och berättade att det hade hänt något med Kevin. Sen ringde polisen och ville att jag skulle komma till sjukhuset. Min bror Tomas följde med mig och körde. När jag kom dit var Kevins mamma redan där. Efter en stund kom läkaren och berättade att de tyvärr inte kunnat rädda honom. Då hade jag ingen aning om vad som hade hänt.

Först fick Kevins mamma och hennes sällskap gå in för att säga adjö till Kevin. Därefter var det Patriks tur. Men hans stöd, brodern Tomas, stoppades av vakter utanför och Patrik fick gå in ensam.

Jag blir förbannad än i dag när jag tänker på det. Det måste väl ändå vara upp till mig att bestämma vilket stöd jag vill ha med mig.
Synen som mötte honom när han kom in till Kevin har också etsat sig fast för evigt.
Det var fruktansvärt. Kevin låg där så liten på britsen, alldeles livlös.

Det var då, i samma stund, som vanmakten grep tag i honom.

Stängde in sig med sorgen

Sent på kvällen den dagen slöt Kevins pappa in sig i sig själv. Han grät och grät och när tårarna tog slut lät han tonerna i den egenkomponerade musiken gråta i stället.
Jag tänkte att tiden kommer att göra det outhärdliga uthärdligt, säger han.
Men så blev det inte. I stället isolerade han sig bara mer och mer och blev folkskygg. Han fastnade i sig själv och i sorgen och satt fast i tio år.
Han var tveksam till att ställa upp på den här intervjun. Men de senaste åren har det hänt så mycket som är nytt i hans liv. Sättet att tänka till exempel. Att våga släppa in livet, känna, trots att vissa saker gör ont.

Han har haft en relation till en varm och förstående kvinna och han har blivit redo att möta livet igen.
Patrik bor fortfarande kvar i staden som för alltid kommer att vara förknippad med Kevins död. Det är i Arvika som Kevin ligger begravd. Patrik besöker graven ibland. Trots att det gör så ont.
Jag tänker ofta på Kevin och hur han skulle ha varit om han fått leva. Om han skulle ha blivit musikintresserad som jag, till exempel.

Patrik tystnar och hans ansikte får ett sorgset drag över sig.

Ögonen söker sig till ett fotografi av Kevin som står på fläkten. Det är taget ett par månader innan han rycktes bort ur Patriks liv.
Jag älskar den där bilden. Han har precis ätit ostbågar med sin syster och är kladdig i hela ansiktet, säger han och ler.
Patrik vet än i dag inte vilka barn som dödade Kevin. Inte mer än att de var fem och sju år gamla då det hände.
Men jag kan inte förstå inte hur det kunde ske. Hur en lek bara kan spåra ur så katastrofalt som den gjorde, säger han.
Just att det var barn som begick det fruktansvärda brottet gör allt så mycket svårare.
Det är klart att jag känner ilska mot dem, de dödade ju mitt barn, men vad ska jag säga, de var ju också barn …

När Kevin dödades var han hos sin mamma i Dottevik i Arvika. Hon och Patrik var separerade. Kevin dödades med en pinne som trycktes mot hans hals och kvävde honom. Det som Patrik har svårt att förstå är det som hände efteråt. Att barnen skulle ha släpat honom 30 meter ner till vattnet.
Varför då, undrar man. För att det skulle se ut som om Kevin drunknat? Jag tror inte att barn i den åldern är så logiska. Men enligt polisen var det så det gick till?…

I ett vakuum

Hela det första halvåret efter dödsfallet befann sig Patrik i ett vakuum. Inte ens musiken som funnits med som en röd tråd genom hans liv brydde han sig om. Tonerna dog.
Min bror Tomas var min räddning. Utan honom hade jag inte överlevt, säger Patrik.
När tårarna var slut var ändå vanmakten och frustrationen tvungna att få utlopp på något sätt. Till slut hittade han tonerna igen, så att de fick gråta åt honom.
Jag förlorar tid och rum och försätts i ett deprimerat tillstånd, när jag spelar. Det är så smärtsamt, på gränsen till olidligt, men samtidigt så ofantligt skönt. Befriande på något sätt.
Så har musiken alltid varit för Patrik. Hans intresse för musik började när han var sju år och hans föräldrar låg i skilsmässa.

Det var mycket bråk hemma och då upptäckte jag tramporgeln som stod i vardagsrummet. Jag satte mig där, i mitt trygga hörn, och förlorade mig i min egen värld och hittade melodier.

Ingen fotbollskille

När Patrik sedan började skolan och föredrog att spela piano i klassrummet framför att spela fotboll med de andra pojkarna, då började utanförskapet för att sedan vara hela grundskolan.
Jag har alltid varit annorlunda. Det var först i gymnasiet som jag blev accepterad och slapp den psykiska mobbingen.
Men musiken har följt honom. Sedan Kevins bortgång har han skapat tusentals melodier. Han har tappat räkningen, men allt finns inspelat och dokumenterat.

Musiken är åt det meditativa hållet. Vacker, skör och en gnutta sakral. Den fungerar utmärkt i samband med healing.
Jag har ingen aning vad den skulle fungera till. Jag skriver bara utifrån mig själv. Men folk som lyssnar säger att de mår bra av den. Att musiken träffar rätt i hjärtat. Det är roligt att de säger så, eftersom jag faktiskt hämtat musiken från djupet av mitt hjärta.

För ett tag sedan träffade Patrik en kvinna som han vågade inleda ett förhållande med. Hon öppnade en annan kanal som hjälpte Patrik att komma ur sitt introverta liv.
Hon var väldigt förstående och accepterade mig som jag är. När det blir för mycket för mig måste jag sätta mig ner i mitt trygga hörn och komponera. Det är förutsättningen för att jag ska orka leva, faktiskt ett sätt för mig att andas. Man kan säga att hon visade vägen för mig – men det höll inte. Jag är inte helt enkel att leva med och inte har jag blivit enklare efter det här med Kevin.

Fortfarande är musiken med honom. Patriks önskan med sin musik är att få andra att må bra.
Det är klart att jag har en dröm om att också kunna leva på den, men jag är inte så affärsmässig som man kanske måste vara för att kunna göra det, säger han och skrattar.

För det gör han nu för tiden, skrattar alltså.
Just nu arbetstränar han som vaktmästare och han trivs ganska bra med att skotta snö och kratta gräsmattor.
Nu ligger resten av hans liv öppet som en oskriven bok. Bokstavligt. För just nu håller han på att skriva historien om sitt liv och i den ingår även historien om vad som hände med Kevin.
Det känns som att jag vågar leva igen. Det är ju det Kevin skulle ha velat, att jag ska leva mitt liv fullt ut. Inte att jag ska vara ledsen.

2 kommentarer:

  1. Hej.detta är patrik skog.läste nyss det här och kan säga att jag aldrig kommer att komma över kevin,men det tog en lång stund för mig att börja bearbeta sorgen och verkligen ta tag i smärtan och saknaden.man lär sig leva med saknaden och min ibland sviktande tro på människor.fast att jag försöker leva ett normalt liv idag,så kommer ändå alltid smärtan och hopplösheten finnas där.ibland dyker han upp i mina drömmar,men i drömmen är han i alla fall fortfarande vid liv.mvh patrik skog dreamland.arvika@hotmail.com

    SvaraRadera
  2. Åh.
    uppskattar texten, Kevin var min kusin.
    Och kan inte förklara med ord över hur ledsen jag är för det som hände.
    Han skulle ha varit 16 år idag.
    Det känns förjävligt.
    Tänker ibland på hur han skulle varit idag, han skulle säkert varit lika underbar och go som förr.
    Men saknaden är enorm, och jag kommer aldrig nånsin glömma honom.

    Mina kära kusin, Jag älskar dig!

    SvaraRadera