Vänner

"När jag var 14 gjorde jag ett stort misstag. Jag fick min första (riktiga) pojkvän som även var min första kärlek. Jag var väldigt kär och allt jag ville då var att vara med honom. Vilket jag var. Jag struntade i mina vänner totalt. I mina fina vänner som jag hade känt sen flera år tillbaka. Jag var bara med honom, jag lät honom bestämma över mig och över vad jag fick/inte fick göra, och de enda gångerna jag träffade mina vänner var i skolan. Ville mina vänner hänga med mig kunde jag inte. Jag skulle ju vara med min pojkvän för det var så det var.

2,5 år senare gjorde vi slut och jag trodde aldrig att mina vänner skulle släppa in mig igen och att vi skulle bli lika tighta som vi var innan. Jag hade ju struntat i dem totalt! För vadå? En kille? Pffft! Men nej, dagen vi gjorde slut träffade jag Nadia och på en natt med en massa prat så hittade vi tillbaka till varandra. Jag fick min andra halva tillbaka. Även Dilay och Mika tog emot mig med öppna armar igen utan att ens fråga varför jag inte brytt mig om dem. De förstod och de såg nog även hur mycket jag ångrade mig."

Skrivet av Kenza igår.


Detta fick mig att tänka till, har jag gjort samma sak? Har jag förlorat de närmaste bara för en sådan sak? Det som slår mig är att det är en likhet mellan henne och hennes första kille och jag och Ponrtus. Inte för att Pontus är min första kille men han är den första som jag går i samma skola som. Men iaf nu så börjar vi. Det finns en skilnad mellan henne och mig, hon var konstant med sin kille och ja det är jag också men jag brukar då alltid ha med honom när jag ska vara med kompisarna. Den tjej gruppen som jag var med förr (inte allt för avlägen tid) vi går samma klass och var jämt, men man kände ju att man ville vara med killen också så han fick alltid vara med. Visst det hände väl att de andra ville att man skulle ha tjej kvällar, shoppa ihop eller så men dum var man och gjorde inte sådant så ofta. Var mycket med killen och det kan jag erkänna att det blev lite för mycket ibland.

Efter ett tag hände lite saker och nu är vi inte hela gruppen längre men det har inte ni något med att göra... Just nu så har man fått lite nya kompisar och en av de är speciellt nära, som en bror. Kallar honom Brosan här på bloggen och han har aldrig bryt sig om Älsklingen men de är ju kilar så det kvittar ju. Men alla andra av dessa nya kompisarna tycker ju att det är skit kul när han är med. Visst det kan var jobbigt ibland om man vill prata privata tjej saker som tex Frida och jag har mycket gemensamt och har myckert att prata om och jag känner att hon kan inte öppna upp sig som hon borde. Ska inte skriva mer för det blir för privat. Iaf man har gjort sina misstag och lärt sig av dem och nu är det bara att ändra på saker och ting. Men tänk om det varit så att man isolerade sig men sin kille i 2-3 år, hur många skulle vänta på sin kompis som bara ignorerar dem bara för sin killes skull. Det snackas ju jämt om att "om man är en äkta vän..." ja ni fattar nog. Men det finns alltid en gräns och när den gränsen är paserad så kan man inte förvänta sig att de vänner man hade står kvar och väntar. De har också känslor och det får man faktiskt acceptera. Min stora svaghet är just den att man tror så mycket. Man tror att kompisarna stannar kvar föralltid, allt löser sig och att man inte behöver anstränga sig. Men så är det inte! Vännerna finns kvar så länge inte gränsen är nådd, man måste anstränga sig för att något ska hända och allt är inte så jävla perfekt och löser sig bara för att man vill det.

Hade jag något budskap med denna texten? Ja och nej, kanske någon får se allt från en annan synvinkel men jag hade bara lust att skriva av mig lite. Ber om ursäkt om jag har get anledning till ilska eller så, inte meningen att kritisrera eller göra någon arg med detta.