Vänner för mig är några som man tycker starkt om, umgås med så ofta man kan och kan alltid prata med vad det än gäller. Brukar skriva "vänner" här i bloggen om ni inte har märkt det vill säga. Folk man pratar med i skolan då och då anser jag mer som bekanta och inget mer... visa undantag finns det väl. Sen finns det dem man varit kompis med som jag kallar "vänner", en vän har man för alltid men en "vän" finns bara en liten stund i vårt jordliv. Ovän är ett lustigt ord, det finns liksom inget. Antingen vän, bekanta eller bara en i mängden.
En vän kan man bråka med och alltid bli sams med men en bekant kan man aldrig bråka med utan att få sura miner och prat bakom ryggen (om de är 14-tisar) så brukar det vara så. Anette och jag var bästa vänner trodde jag för ett X antal år sedan. Ett bråk sen har vi typ aldrig pratat sedan dess. Det var det vuxnaste "bråket" jag någonsin haft. Vi skildes åt vart sitt håll och har aldrig någonsin vart i bråk igen. Idag är vi kompisar på Facebook men inte mer än så. Vi har båda vuxit upp och det kunde inte ha slutat bättre. Med detta vill jag bara säga att en gång, en chans räcker sen får man skiljas åt men inte mer än bekanta. Precis som mig och Penny... en gång lika som bär och helt oskiljaktiga och nu bekanta. Så ska det vara. Jag kan säga med handen på hjärtat att jag SAKNAR ALLA som en gång var bara kompis till bästa kompis att jag saknar den tiden men har lärt mig tillräckligt att INTE dra upp något sådant band man en gång haft och försöka knytta ihop det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar